Johannasnackarskit

Just nu är jag ganska trött. Inte bara trött för att jag inte sov så mycket inatt utan också för att jag är trött på det mesta. Men jag är glad ändå för jag har lärt mig att man inte ska klaga. Dagen har varit riktigt bra, för jag hade bara två lektioner också fick jag sushi till lunch och snart blir det kött med bea till kvällsmat.
  Imorgon börjar Melodifestivalen. Tänk att det snart är ett år sen vi satt i Saras pappas gamla hus och kollade på våran Emelie. Det får mig att inse att snart har det gått ett år till och då har jag tagit ett stort steg till ut i livet. Jag är nog den enda som ler när jag tänker på att det bara är ett år kvar till Gymnasievalet. Jag kom på att det var något positvt trots allt medans jag skrev en krönika på svenskan för ett tag sen. Den kan ni få läsa om ni känner för det.

Gymnasievalsångest - ett liv för tidigt.

Det är Gymnasievalstider för alla nior i Sverige. Det är nu de ska ta det första viktiga beslutet som handlar om framtiden. Äntligen! ropar vissa, Redan? undrar andra. Vi åttor får snällt stå och se på. Vi får inget veta, vi får inget höra. Vi får snällt stå och se på. Det är nu längtan efter något nytt kommer. Vi vill också vara med. Vi vill härifrån! Men vi får snällt stå och se på. Det känns som om vi kommer vara kvar här för alltid. Det känns som om tiden snart stannar. Det sägs att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Men tänk om det är ett undantag just för mig, eller dig? Alla vet att tiden kommer såsmåningom, det gör den alltid. Vi får snällt stå och se på.

Är man sju år så vill man vara åtta. Är man åtta år så vill man vara nio. De flesta blir nio år någon gång. Varje dag innan jag skulle fylla år när jag var mindre, låg jag vaken och försökte sova. Det gick inte hur jag än försökte. Jag provade att ligga på golvet och jag provade att ligga som Pippi Långstrump i sängen, med fötterna på huvudkudden, det om något borde ju fungera! Men det gjorde det inte. Offtast så somnade jag som vanligt i sängen, av ren utmattning. Likadant är det nu. Jag vänder och vrider få mig, men jag blir aldrig riktigt lungn. Jag oroar mig för min framtid och gymnasievalet ett helt år för tidigt! Egentligen ska man väl inte oroa sig över huvudtaget, antar jag. Jag vet ju inte så mycket om allt det här egentligen. Ska man behöva oroa sig för något som man inte vet någonting om? Antagligen inte. Eller så kanske det är den enda anledningen man har att oroa sig? Frustrationen över att inte ha full koll på situationen.

Det finns mer än bara själva valet att oroa sig för. Vad händer efteråt egentligen? Kommer man in där man ville? och om man kommer in, blir det som man hade tänkt sig? Väljer man rätt? Väljer man fel? Jag vet att jag aldrig kommer få ett riktigt svar på alla frågor. Så därför måste jag skjuta bort alla tankar och frågor, och kanske ta fram dem igen lite senare när jag verkligen behöver dem. Om jag behöver dem. Men eftersom det mesta är lättare sagt än gjort så ligger de och gnager där bak någonstans ändå. Det gäller att bara gilla läget. Jag har ett år kvar, jag måste se det som något positivt. Jag har jättelång tid på mig att bestämma mig! Dessutom är det ju inte bara något gnagande, det är vänta-på-jultomten-pirr också. Jag ser ju faktiskt fram emot gymnasievalet. Det känns som en sån möjlighet till en omstart. En möjlighet att påbörja något helt nytt.

Nu gäller det att fokusera på att fixa betygen. Jag har hört att det skulle vara bra att skriva en krönika. Det du just har läst är mitt första försök till en sån. Den skulle innehålla humor, det här blev ganska humorlöst. Men det var nog det enda jag kunde åstakomma. Som sagt; Det gäller att bara gilla läget.


Min svensklärare Marie tyckte att den var bra. Jag vill helst inte veta vad någon annan tycker.