Tugga på lik
Idag har jag varit på bokrea. Jag hittade en fin bok som hette "Tugga på lik". Man blir mer varm i hjärtat än rädd av att läsa den.
Så här står det på baksidan:
"Ett par av berättelserna i den här boken handlar om personer som blir vansinniga av skräck. Det kan man bli av att läsa dem också. Första tecknet på att man håller på att bli vansinnig av skräck är att ögonen hoppar ur sina hålor. Om det händer ska du ta en fuktad näsduk och trycka tillbaka dem igen. Sedan bör du inte läsa mer den kvällen."
Här är en berättelse som jag tyckte var lite sådär konstigt fin:
"På en del ställen finns det slukhål. Man ser dem inte i vanliga fall. Ibland öppnar de sig som en mun och slukar den som råkar passera över dem. De flesta som hamnar i ett slukhål kommer inte tillbaka. En pojke som kom tillbaka hade varit borta i sju år, men han hade inte vuxit något. Själv trodde han att han bara hade varit borta några timmar. Han tålde inte mänsklig mat, utan dog ganska snart.
En flicka som hade varit nere i ett slukhål, sa att det bodde små människor där nere. När hon kom upp hade hon lärt sig spela underliga melodier på synt."
Boken är av Ulf Palmenfelt och illustrerad av Helena Willis.
Idag ska jag på Bandy. Sandviken är lite fint ibland också.
Så här står det på baksidan:
"Ett par av berättelserna i den här boken handlar om personer som blir vansinniga av skräck. Det kan man bli av att läsa dem också. Första tecknet på att man håller på att bli vansinnig av skräck är att ögonen hoppar ur sina hålor. Om det händer ska du ta en fuktad näsduk och trycka tillbaka dem igen. Sedan bör du inte läsa mer den kvällen."
Här är en berättelse som jag tyckte var lite sådär konstigt fin:
"På en del ställen finns det slukhål. Man ser dem inte i vanliga fall. Ibland öppnar de sig som en mun och slukar den som råkar passera över dem. De flesta som hamnar i ett slukhål kommer inte tillbaka. En pojke som kom tillbaka hade varit borta i sju år, men han hade inte vuxit något. Själv trodde han att han bara hade varit borta några timmar. Han tålde inte mänsklig mat, utan dog ganska snart.
En flicka som hade varit nere i ett slukhål, sa att det bodde små människor där nere. När hon kom upp hade hon lärt sig spela underliga melodier på synt."
Boken är av Ulf Palmenfelt och illustrerad av Helena Willis.
Idag ska jag på Bandy. Sandviken är lite fint ibland också.
Kommentarer
Trackback